Lennart Karlsson var docent i konstvetenskap och arbetade under tjugo år som medeltidsspecialist på Statens historiska museum. Han hade också en gedigen estetisk utbildning från Konstfack i Stockholm. Under arbetet med sin avhandling och med en inventering av medeltida järnsmide hade Lennart fått upp ögonen för den unika konstskatt som finns bevarad i svenska medeltidskyrkor. Han insåg tidigt att ett representativt bildmaterial skulle vara av oskattbart värde för forskare, studenter och kulturminnesvårdare - en bilddatabas skulle också bli ett värdefullt komplement till Historiska museets samlingar.

1990 ansökte Lennart om att få starta ett bilddataprojekt. Med anslag från HSFR, och sponsrad av Fuji Film Sverige AB, kunde han samma år påbörja dokumentation och fotografering av vår medeltidskonst. Han hade då valt att koncentrera uppmärksamheten på de tre föremålsgrupper där bevarandesituationen är speciellt gynnsam, dvs. på dopfuntar, träskulptur och kalkmålningar. Den primära ambitionen var att söka lyfta fram materialets estetiska kvaliteter, vilket lett till att fragmentariska eller hårt restaurerade objekt haft lägre prioritet än de som bevarat sin ursprungliga karaktär - det har aldrig varit fråga om någon totaldokumentation.

Efter en inskolningsperiod, då metod och teknik testades, kunde arbetet påbörjas. För att systematisera dokumentationen utvecklade Lennart blanketter med uppgifter om ort, landskap, föremålstyp, motiv, mästare, ålder, mått, material och bevarandetillstånd. Under åren 1990 till 1996 reste han till alla delar av landet. All fotografering blev inte riktigt vad han hoppats på så resten av 90-talet användes till kompletteringar. För att uppnå likformighet använde Lennart genomgående färgfilm av typ Fuji Velvia och stora paraplyreflektorer i kombination med elektronblixtar. När dokumentationen var slutförd gällde det att finna lämpligt bildbehandlingsprogram. Efter samråd med andra museer stannade Lennart för Adrian. Han gick i pension 1997 och påbörjade då arbetet med att datorisera uppgifterna från de handskrivna dokumentationsblanketterna. Att åldersbestämma objekten, ange sannolik mästare eller verkstadssammanhang krävde omfattande efterforskningar. När det gällde att identifikationsproblem har Ingalill Pegelow på Ikonografiska registret bidragit med generös assistans. Litteraturlistan är selektiv, men upptar så långt det varit möjligt översiktsarbeten med fylliga referenser. Diabilderna digitaliserades av ett dataföretag och har sedan beskurits och färgkorrigerats av Lennart i Photoshop. Den högupplösta versionen ligger på CD-skivor, som bildat underlag för den version som möter på webben.

Hösten 2001 var text och bilder inlästa och överlämnade i låg upplösning till Historiska museet. Arbetet har resulterat i omkring 19 000 bilder från landets alla delar. Databasen erbjuder inte bara forskare, studenter och andra intresserade ett stort referensmaterial utan är också en dokumentation av vårt hotade kulturarv. Nedbrytning genom miljöfaktorer har liksom stölder och bränder redan satt förskräckande spår. Som ett exempel kan nämnas att branden i Södra Råda utplånat oskattbara målningar och träskulpturer. Av dessa målningar finns 176 bilder i databasen - motiv som därmed i någon mån är räddade åt eftervärlden.