Stenfuntarna består oftast av två delar, en fot och en skål (en så kallad cuppa). Ibland kan även ett mellanstycke (skaft) förekomma. De skiftande formerna på dopfuntens skål hängde samman med sättet som dopet utfördes. När hela barnet skulle doppas ned fordrades en djup skål. I de fall man inte hade en tillräckligt djup skål fick nedsänkandet kompletteras eller ersättas med att prästen öste eller stänkte vatten på barnet.

I vissa av funtarna kan det finnas ett urtappningshål. Dopvattnet var heligt och fick inte kastas bort som annat vatten. Genom att släppa ut dopvattnet genom urtappningshålet rann det ut genom dopfuntens fot och vidare ut i den heliga jorden under kyrkan. Vi vet inte hur ofta funten tömdes, för det innebar att man till senare dop måste viga nytt vatten.

Vanligen stod dopvattnet under ganska långa perioder i dopfunten, som då täcktes av ett lock som skydd mot nedfallande smuts. Locket kunde vara så tungt, att det krävdes en särskild hissanordning för att lyfta av det. Locket skulle också förhindra stöld av det kraftladdade vattnet, som var eftertraktat i magiska sammanhang.