Under större delen av medeltiden var dopfunten tillsammans med altaret det viktigaste kultföremålet i kyrkan. Den var en symbol för Jordanfloden där Jesus döptes. Den var också en symbol för klippgraven som Jesus uppstod ur på påskdagen.

Dopfunten stod nära ingången med tanke på att den som inte var döpt var en hedning, och en hedning kunde man inte släppa för långt in i kyrkan. Det betydde nämligen att man gav fritt spel för farliga makter att ta sig in. Nu för tiden har vi flyttat dopfunten längre in i kyrkan, till koret, då vi inte längre tror att det lilla odöpta barnet är farligt.