Under den första kristna tiden hade altaret inga dekorationer alls. Det var bara de heliga böckerna och nattvardskärlen som fick ligga framme. Ljusstakar och kors ställdes efter gudstjänsten in i en nisch i väggen. Inte förrän omkring år 1000 började man dekorera altaret. Altarets framsida började då få en utsmyckning med figurer i sten, trä eller metall. Skivan på ovansidan kunde vara av något stenmaterial, till exempel fint putsad kalksten.

Reliker var heliga föremål som kunde bestå av till exempel ben från helgon. Varje kyrka måste äga åtminstone en relik, som förvarades i en liten fördjupning i altarets stenskiva. Förvaringen av relikerna utvecklades efter hand till dyrbara relikskrin som stod ovanpå altaret.

Under gotisk tid tillkommer det så kallade retablet. Det var en skärm, som stod längst bak på altare. Den delades in i två eller flera avdelningar och dekorerades med målningar eller skulpturer. Utvecklingen fortsatte mot större och alltmer dekorerade altarskåp. Det tillkom flyglar eller dörrar som kunde var öppna eller stängda allt efter behov. Inuti var skåpet försett med skulpturer och på dörrarna fanns målningar.

På ett altarskåp kan man, när det är öppet, se scener ur Jesus lidandes historia. När skåpet är stängt ser man istället målningar med berättelser från gamla testamentet, som enligt den medeltida teologin leder in mot vad som senare händer i nya testamentet. På en målning låter Gud manna falla ned från himlen på Israels barn i öknen, vilket ska tolkas som en symbol för nattvarden. Likaså när Moses slår vatten ur klippan. Målningen när Moses satte upp kopparormen på en stång pekar framåt mot korsfästelsen av Jesus.

Dörrarna hade inte bara en religiös utan även en praktisk betydelse. De skulle nämligen skydda den dyrbara förgyllningen och målningarna mot yttre skador och påverkan.