Hur bekostades då det stora arbetet med att dekorera kyrkan med målningar? I Upplandslagens kyrkobalk står att bönderna ska ha biskopens tillstånd att bygga kyrka. De ska därefter samlas till sockenstämma och där dela upp dagsverken och körslor sinsemellan efter ekonomiska möjligheter.

En inskrift från 1200-talets mitt i Anga kyrka på Gotland vittnar om att denna metod var vanlig också på andra håll och att målningarna räknades till kyrkbygget. En medeltida kyrka var inte färdig förrän väggar och tak var målade, färggranna glasfönster insatta och all skulptur, både i sten och trä, målad och förgylld.

Men kyrkans målningar och inredning har uppenbarligen ofta bekostats av donatorer eller, som den tekniska termen lyder, stiftare (man "stiftade" ett altare eller målningar i en kyrka). En sådan insats var också en god gärning som på Domens dag kunde bli tungan på vågen för ens själs salighet.

Under senmedeltiden tilltog bruket av avlat. Avlat innebar att det inte räckte med att bikta sig och ta emot förlåtelse för sina synder. Man var också tvungen att genom handling visa sin ånger, så kallad botgöring. Den som hann dö innan botgöringen hade fullgjorts fick sig en reningstid i skärselden.

Från dessa plågsamma syndastraff kunde man få befrielse genom goda gärningar. Att be böner inför vissa heliga bilder, göra en pilgrimsfärd, eller bidra med arbete eller pengar till en kyrkas byggnad eller inredning var några exempel på goda gärningar. Följden blev att kyrkorna fick många målningar, altarbilder och liturgiska skrudar från ångerfulla syndare som gärna köpte sig fria från skärseld och helvete.

Den djupt mänskliga önskan att framhäva sig själv och sina goda gärningar kan vara en god sak för eftervärlden. I en rad kyrkor finner vi tydliga spår av stiftarnas verksamhet i form av inskrifter, vapenbilder eller till och med porträtt. Om stiftaren lät avbilda sig själv var det normalt i mindre skala, oftast på knä inför Kristus eller Maria, gärna i koret eller på annan synlig plats.

Men samtidigt som man såg till att inte bli bortglömd av eftervärlden fanns här ytterligare skäl för porträtten. Liksom bilderna av Kristus och helgonen verkligen förkroppsligade dem, så var stiftaren genom sitt porträtt bokstavligen "med i bilden". Detta förhoppningsvis till tidens slut, då han skulle stå inför sin domare. En sådan bild finns i Tensta kyrka av riksrådet Bengt Jönsson Oxenstierna. Han är klädd i rustning och med moderiktigt bjällerband efter ryggen. Mitt ibland alla helgonen finns han, men i mindre skala och givetvis utan gloria. Han ligger ödmjukt på knä, vänd mot altaret i öster.